Jag tänkte att om jag levde på Island en längre period och lärde känna den isländska kulturen och människorna, sagorna och hur de levde, så skulle jag få en ledtråd till den svenska kulturella människosynen. Jag trodde att Island var mer likt vår gamla kultur och att man skulle kunna studera livet där som en kvarleva från våra forna svunna dagar. Om man kunde gå under ytan det vill säga. Och jag fann efter några år i en liten ort på Island, en hel del svar på mina frågor.
Framför allt handlade det om attityden till främlingar och om hur man löser problemet med ovälkomna element i sin närmast omgivning.
Men det handlade också om männens kvinnorsyn, kvinnors relationer och om maktkampen mellan könen. Det handlade om maktkamper mellan klaner eller intressegrupper och om föraktet för svaghet samt om de band som knöt människor samman i djupaste lojalitet.
En del av svaren går att finna i de sagor som fortfarande nöjes-läses och studeras på Island, och från analyser av historen och av de människor som befolkade landet.
Vilka individer var de? Varför kom de till Island? Vilka svårigheter stod de inför, hur löste de problemen och vilka argument hade de?
Jag har fått svar på de flesta av mina frågor och jag lärde mig att vår nordiska kultur inte är något att vara stolt över i alla lägen, att vi har mycket att lära av andra kulturer och att vår kultur tyvärr har färdats med våra nybyggare västerut.
Vi i norden måste sluta slå oss för bröstet och tänka på vår förträfflighet, för den är verkligen bara på ytan. Innerst inne är vi inte mycket att hurra för.
