torsdag 27 september 2012

Linnea i Nybyggarna

Lilla, Linnea, jag känner så starkt för dig och din historia.
Din berättelse får mig att tänka på många olika saker i vår värld, saker som är så missförstådda och har blivit så fel i vårt samhälle.

Hur kan någon sådant få hända, som har hänt Linnea?
Och jag tänker att det värsta är att det snarare är en regel än ett undantag, att vi sviker människor som behöver hjälp, att den hjälp som erbjuds blir så fel.

Jag känner igen mig i Linnea, trots att min livssituation på ytan är totalt olik hennes. Jag misstänker att det finns hundratusentals människor i vårt land som på något sätt kan knyta an till Linneas livsöde. Kanske inte hela biten, men det finns stråk som kommer igen och igen, som många känner igen från sina egna liv. Tröttheten, den dåliga självkänslan, oviljan hos andra att förstå hela bilden, villkorliga hjälpinsatser, fördömande förutfattade meningar baserade på okunskap och så vidare.

  1. Tröttheten, 
  2. den dåliga självkänslan, 
  3. oförmågan hos andra att förstå hela bilden. 
  4. villkorliga hjälpinsatser, 
  5. fördömande förutfattade meningar baserade på okunskap 
  6. och så vidare.
Respektlöshet och översitteri kantar vägen, förtäckta i goda intention.

fredag 7 september 2012

Snigelplaneten

Jag blev fascinerad av en dokumentär på SVT nyligen. Den handlade om en döv-stum man som levde tillsammans med en liten kvinna som kunde se och höra. Ett av deras samtal gick så här:

"Jag borde promenera ensam ibland. Om jag inte tränar det, så förlorar jag den förmågan." 
 -Du måste alltid vara försiktig fast du tycker att du kan vägen jättebra.
"Okey. Fast jag oroar mig inte. Hur som helst skall vi alltid vara tillsammans." 
 -Det bästa vore om vi kunde få dö tillsammans samtidigt. 
 "Ja, vi skall bedja tillsammans och när vi känner dödsögonblicket nalkas så forsätter vi att bedja, fast vi är döda. Och vi skall inte behöva plågas."

Det fick mig att tänka på att alla människor vill samma sak angående döden. Ingen vill behöva plågas. Det är så viktigt för oss att undvika plågor, andras och vår egen.
Vi vill inte heller se att våra husdjur plågas när de skall dö.

Och ändå plågar vi varandra och låter andra plågas utan att ingripa.  Jag tänker på alla som idag plågas av sjukvården, som ändå är den funktion vi har för att minska plågor för människor. Sjukvården bidrar i allra högsta grad till att människor plågas i Sverige idag. För många är sjukvårdens attityd och ovilja att hjälpa, den enskilt mest plågsamma kontakt de har i livet.
Det är som om sjukvårdens uppgift blivit att förmedla; "här klagar man inte, och plågas du då är det ditt eget fel och ingenting jag kan göra något åt. Förmodligen inbillar du dig bara och vill få uppmärksamhet av någon anledning."

Om du inte har cancer förstås eller något annat traumatiskt som vi kan se på en bild av något slag. Något som råkar vara en match till den undersökning eller det provsvar som man valt att gissa sig till. Men för den som inte uppfyller gissningsleken, då återstår bara plågorna utan lindring i ensamhet, och de kan pågå i decennier.

Sjukvården har kompetens inom några områden, men det är lika många områden där man totalt famlar i mörker och gissar sig fram. Ofta gissas det fel och det får förödande konsekvenser för den sjuke som plågas oavsett. Att i tid bromsa eller förhindra en sjukdomsutveckling som är högst påtaglig för den drabbade är inte det viktiga idag.
Det allra viktigaste är att inte sätta dit en kollega som klantat sig genom att inte ta sig an fallet. Det viktigaste är att inte uttala sig om vad som har gjorts fel tidigare, för att på så sätt sätta någon kollega i dåligt ljus. Sjukvården i dagens Sverige är i första hand till för att läkare skall ha en trevlig lekplats att vara på så att de kan ta ut sin överdimensionerade lön, öka sin självkänsla och klättra kraftfullt och demonstrativt på den hierarkiska stegen.

Jag vet, och ni kan inte ana, hur man plågar människor idag inom vården.
Jag vet också att man plågar varandra inom familjerna, i skolor och på arbetsplaster.

De flesta blundar för detta och vill inte se, inte inse. Det borde var synd och skam, men idag har vi slutat skämmas för detta. Det har blivit ok att inte bry sig om en annan människas plågor.
Är det en sån värld vi vill leva i?

lördag 25 augusti 2012

Perspektiv på vår kultur

Under flera år har jag ställt mig frågan om vad som är det grundläggande felet med vår nordiska kultur. Det fanns något fundamentalt fel i vår människorsyn och vårt sätt att tackla problem, som genomsyrade hela vårt samhälle. 
Jag tänkte att om jag levde på Island en längre period och lärde känna den isländska kulturen och människorna, sagorna och hur de levde, så skulle jag få en ledtråd till den svenska kulturella människosynen. Jag trodde att Island var mer likt vår gamla kultur och att man skulle kunna studera livet där som en kvarleva från våra forna svunna dagar. Om man kunde gå under ytan det vill säga.  Och jag fann efter några år i en liten ort på Island, en hel del svar på mina frågor.

Framför allt handlade det om attityden till främlingar och om hur man löser problemet med ovälkomna element i sin närmast omgivning.

Men det handlade också om männens kvinnorsyn, kvinnors relationer och om maktkampen mellan könen. Det handlade om maktkamper mellan klaner eller intressegrupper och om föraktet för svaghet samt om de band som knöt människor samman i djupaste lojalitet.
En del av svaren går att finna i de sagor som fortfarande nöjes-läses och studeras på Island, och från analyser av historen och av de människor som befolkade landet.
Vilka individer var de? Varför kom de till Island? Vilka svårigheter stod de inför, hur löste de problemen och vilka argument hade de?

Jag har fått svar på de flesta av mina frågor och jag lärde mig att vår nordiska kultur inte är något att vara stolt över i alla lägen, att vi har mycket att lära av andra kulturer och att vår kultur tyvärr har färdats med våra nybyggare västerut.  


Vi i norden måste sluta slå oss för bröstet och tänka på vår förträfflighet, för den är verkligen bara på ytan. Innerst inne är vi inte mycket att hurra för.


måndag 30 juli 2012

Som katten kring het gröt

Jag går som katten kring het gröt.
Skriver inte om det som ligger mig allra närmast om hjärtat. Berör det bara, så som katten med sin nos känner värmeböljorna från den heta grötskålen.

Så som politiker som inte vågar tala om det som är svårt och känsligt och visa sina känslor inför orättvisor och grymhet. De vill var politiskt korrekta. De går också som katten kring het gröt.

Jag måste berätta vad jag vet och har upplevt, det är mitt ansvar inför eftervärlden. Trots att det är svårt att finna de rätta orden och trots att det är så ofattbart att man har svårt att tro att det är sant. Jag måste berätta ändå, för det är sant.

...men inte just nu, inte idag, för jag har ingen mat färdig i kylskåpet och om jag börjar berätta så minns jag allt med hela kroppen och då finns ingen kraft att ordna med matintag.

lördag 16 juni 2012

Människors medfödda lika värde

Jag är en "etnisk svensk mitt i livet". Men för den skull är jag inte beskyddad från främlings-fientlighet i mitt eget land. Denna drift är djupt rotad i vår nordiska kultur. Den inlemmas i varje litet barn från första stund och kontinuerligt under hela uppväxten genom hela livet.

Det är tid nu att vi inser bristerna i vår egen kultur. Vi är inte det bästa folket i världen. Vi bor inte i ett fantastiskt land där alla bidrar till att skapa jämlikhet. Det som en gång såg ut som det, var ett enormt hårt arbete av människor som djupt inne i sina hjärtan hade en dröm om en värld av omtanke och som såg alla människors medfödda lika värde. Det samhället skapades av generationer som fostrats med bibliska värderingar, oavsett om det själva var troende eller inte och med hård press på sig att leva upp till dessa ideal. Det var regler vi som flock måste ha om våra stora samhällen skall fungera.

Varthän våra sociala värderingar än har kommit ifrån, så har de länge präglat våra samhällen i stor grad och de har legat till grund för att bekämpa vår svaghet inför att falla för girighet, hämnd, likgiltighet och alla de andra dödssynder som finns definierade. De är de sju karaktärsdragen som utmanas inom oss varje dag.

Jag frågar mig om vi har slutat utmana dem idag, i det samhälle som nu råder.

I mina ögon var de dessa karaktärsbrister som den socialistiska ideologin adresserade. Lagar och regelverk stiftades för att tygla alla tendenser till att ge efter inför dessa inpräglade och införlivade brister i vår karaktär. Politiska beslut blev moralens väktare över de låga djuriska drifter som vi alltid kommer att leva med och vara svaga inför. Låga drifter från vår hjärnstam. Främlings-fientligheten ligger där, tror jag.
I vår nordiska kultur ser jag att denna driften är stor.

Kanske är den lika stor i alla kulturer, vad vet jag, men jag vet med säkerhet att den är stor här. Vi har låtit den härja fritt och vi har inte ifrågasatt dess innersta natur. Och idag har vi inte ens de etiska diskussioner som krävs för att avslöja den och förminska den.

Den lever i allt de skvaller som blommar så fint i våra dagliga liv. Den lever i skitsnack, respektlöshet och fördömande kommentarer om folk vi möter i vår närhet. Den lever i en rädsla för det okända som om det okända kan skada oss. Just på samma sätt som djuren är försiktiga inför föda de inte känner till, just så som de sniffar och smakar på tungan, låter födan reagera i sin kropp, så borde vi göra inför det okända vi möter.

Vi har låtit vår försiktighet inför det okända övergå i ett avsky eller i en fobi och det är gränslandet här som intresserar mig. När och varför går vi över denna tröskel och hur gör vi för att återgå till en sund försiktighet men som ändå öppnar för ett införlivande av det okända till det vardagliga.

Dagens Anno 2012  så ser jag  att vi har gått tillbaka flera steg i vår sociala evolution. Vi har tagit skada, hämmats och regredierat. Vi har låtit luckra upp de hållpunkter vi hade för att få vårt samhälle att fungera. Vi behöver inse detta. Vi borde lägga mer tid på att lära känna våra fiender.
Den största fienden är inte främlingen, det är vår egen inre rädsla inför det okända.

Det är när försiktigheten övergår i rädsla som skada sker och våra inre rättesnören är det enda som kan vakta denna övergång.
Vi måste alltid inse alla människors medfödda lika värde.

onsdag 13 juni 2012

Med min svaga stämma

Med min svaga stämma viskar jag fram att det kanske inte är så lätt för invandrarna att lära sig svenska i ett handsving.
De har en hel del andra saker att ta itu med och som prioriteras inom väggarna i deras hem. Det är inte  så enkelt att flytta till en annan kultur.
Om man har problem i sitt liv, påverkas inlärningsförmågan genom att koncentrationsförmågan och minnet blir sämre. Man kan höra samma nya ord tiotals gånger, och det fastnar ändå inte i hjärnbarken. Det är som om hjärnan har fått en hinna av teflon, det glider av. Det går helt enkelt inte att banka in det.

Problemen ligger i att de brottas med ett ogästvänligt samhälle, där de blir satta på undantag, inte inkluderade i den sociala sfären. De förstår inte innehållet i diskussioner som snabbt flyger över deras huvuden. De kan inte kommentera eller visa spår på sin humor eller ge kvicka reflektioner.

På föräldramöten förstår de inte andra föräldrars kommentarer eller frågor, och personlig kontakt blir det inte med någon.
De förstår inte brev som kommer hem till dem, de vet aldrig vart det skall vända sig för att få vägledning i vår djungel av administration och pappershantering.

Deras barn vänder sig emot sina föräldrarnas ramar och uppfostran och slutar att lita på dem. Barnen försöker anpassa sig efter de regler och outtalade förväntningar som finns på dem från svenskar, men föräldrarna får aldrig full inblick i hela den nya värld som öppnats för barnen.

De förminskas och förtunnas som människor och deras sociala nätvärk är så sprött och tunnt att den medmänskliga näringen sinar. De förloras tron på sig själva och blir mer och mer inriktade på att behålla sin självkänsla, sin identitet.
Hur känns det då om kravet på språkinlärning blir avgörande för om de får stanna utanför kriget eller inte? Förmodligen ökar det stressen och oförmågan till inlärning blir ännu sämre.
Och deras stämmor att förklara allt detta är så svaga.

lördag 21 april 2012

Rättvist?

Jag läser det ordagranna referatet av Breiviks förklaringar och beskrivningar till den 22 juli 2011.
Det slår mig att ordet orättvisa är så centralt i hans förklaring av motivet. Att han tycker högerextrema åsikter blivit bemött med arrogans och nonchalans och censurerats. Att demokratiprocessen inte har fungerat för alla de som har denna världsbild med dessa känslor.

Åsikter kan aldrig ta döds på genom våld. De flyger bara vidare från huvud till huvud, som en envis fluga som inte låter sig fångas. Inte heller genom att ignorera kan åsikter försvinna. Den typen av inställning känner jag igen från överklassens uppfostringsmetoder.  Att förinta genom att intetgöra. Att misskreditera budbäraren och att inte kännas vid eller erkänna ämnet. Som att hålla en sprattlande katt ifrån sig, tills den av ren utmattning ger upp. Jo, katten slutar sprattla, men hela dess inre har blivit förbytt. Den kommer att sky sin plågare och nästa anfall kan bli för att bita, riva och klösa med dödandet som mål.