Med min svaga stämma

Med min svaga stämma viskar jag fram att det kanske inte är så lätt för invandrarna att lära sig svenska i ett handsving.
De har en hel del andra saker att ta itu med och som prioriteras inom väggarna i deras hem. Det är inte  så enkelt att flytta till en annan kultur.
Om man har problem i sitt liv, påverkas inlärningsförmågan genom att koncentrationsförmågan och minnet blir sämre. Man kan höra samma nya ord tiotals gånger, och det fastnar ändå inte i hjärnbarken. Det är som om hjärnan har fått en hinna av teflon, det glider av. Det går helt enkelt inte att banka in det.

Problemen ligger i att de brottas med ett ogästvänligt samhälle, där de blir satta på undantag, inte inkluderade i den sociala sfären. De förstår inte innehållet i diskussioner som snabbt flyger över deras huvuden. De kan inte kommentera eller visa spår på sin humor eller ge kvicka reflektioner.

På föräldramöten förstår de inte andra föräldrars kommentarer eller frågor, och personlig kontakt blir det inte med någon.
De förstår inte brev som kommer hem till dem, de vet aldrig vart det skall vända sig för att få vägledning i vår djungel av administration och pappershantering.

Deras barn vänder sig emot sina föräldrarnas ramar och uppfostran och slutar att lita på dem. Barnen försöker anpassa sig efter de regler och outtalade förväntningar som finns på dem från svenskar, men föräldrarna får aldrig full inblick i hela den nya värld som öppnats för barnen.

De förminskas och förtunnas som människor och deras sociala nätvärk är så sprött och tunnt att den medmänskliga näringen sinar. De förloras tron på sig själva och blir mer och mer inriktade på att behålla sin självkänsla, sin identitet.
Hur känns det då om kravet på språkinlärning blir avgörande för om de får stanna utanför kriget eller inte? Förmodligen ökar det stressen och oförmågan till inlärning blir ännu sämre.
Och deras stämmor att förklara allt detta är så svaga.