Människors medfödda lika värde

Jag är en "etnisk svensk mitt i livet". Men för den skull är jag inte beskyddad från främlings-fientlighet i mitt eget land. Denna drift är djupt rotad i vår nordiska kultur. Den inlemmas i varje litet barn från första stund och kontinuerligt under hela uppväxten genom hela livet.

Det är tid nu att vi inser bristerna i vår egen kultur. Vi är inte det bästa folket i världen. Vi bor inte i ett fantastiskt land där alla bidrar till att skapa jämlikhet. Det som en gång såg ut som det, var ett enormt hårt arbete av människor som djupt inne i sina hjärtan hade en dröm om en värld av omtanke och som såg alla människors medfödda lika värde. Det samhället skapades av generationer som fostrats med bibliska värderingar, oavsett om det själva var troende eller inte och med hård press på sig att leva upp till dessa ideal. Det var regler vi som flock måste ha om våra stora samhällen skall fungera.

Varthän våra sociala värderingar än har kommit ifrån, så har de länge präglat våra samhällen i stor grad och de har legat till grund för att bekämpa vår svaghet inför att falla för girighet, hämnd, likgiltighet och alla de andra dödssynder som finns definierade. De är de sju karaktärsdragen som utmanas inom oss varje dag.

Jag frågar mig om vi har slutat utmana dem idag, i det samhälle som nu råder.

I mina ögon var de dessa karaktärsbrister som den socialistiska ideologin adresserade. Lagar och regelverk stiftades för att tygla alla tendenser till att ge efter inför dessa inpräglade och införlivade brister i vår karaktär. Politiska beslut blev moralens väktare över de låga djuriska drifter som vi alltid kommer att leva med och vara svaga inför. Låga drifter från vår hjärnstam. Främlings-fientligheten ligger där, tror jag.
I vår nordiska kultur ser jag att denna driften är stor.

Kanske är den lika stor i alla kulturer, vad vet jag, men jag vet med säkerhet att den är stor här. Vi har låtit den härja fritt och vi har inte ifrågasatt dess innersta natur. Och idag har vi inte ens de etiska diskussioner som krävs för att avslöja den och förminska den.

Den lever i allt de skvaller som blommar så fint i våra dagliga liv. Den lever i skitsnack, respektlöshet och fördömande kommentarer om folk vi möter i vår närhet. Den lever i en rädsla för det okända som om det okända kan skada oss. Just på samma sätt som djuren är försiktiga inför föda de inte känner till, just så som de sniffar och smakar på tungan, låter födan reagera i sin kropp, så borde vi göra inför det okända vi möter.

Vi har låtit vår försiktighet inför det okända övergå i ett avsky eller i en fobi och det är gränslandet här som intresserar mig. När och varför går vi över denna tröskel och hur gör vi för att återgå till en sund försiktighet men som ändå öppnar för ett införlivande av det okända till det vardagliga.

Dagens Anno 2012  så ser jag  att vi har gått tillbaka flera steg i vår sociala evolution. Vi har tagit skada, hämmats och regredierat. Vi har låtit luckra upp de hållpunkter vi hade för att få vårt samhälle att fungera. Vi behöver inse detta. Vi borde lägga mer tid på att lära känna våra fiender.
Den största fienden är inte främlingen, det är vår egen inre rädsla inför det okända.

Det är när försiktigheten övergår i rädsla som skada sker och våra inre rättesnören är det enda som kan vakta denna övergång.
Vi måste alltid inse alla människors medfödda lika värde.

Med min svaga stämma

Med min svaga stämma viskar jag fram att det kanske inte är så lätt för invandrarna att lära sig svenska i ett handsving.
De har en hel del andra saker att ta itu med och som prioriteras inom väggarna i deras hem. Det är inte  så enkelt att flytta till en annan kultur.
Om man har problem i sitt liv, påverkas inlärningsförmågan genom att koncentrationsförmågan och minnet blir sämre. Man kan höra samma nya ord tiotals gånger, och det fastnar ändå inte i hjärnbarken. Det är som om hjärnan har fått en hinna av teflon, det glider av. Det går helt enkelt inte att banka in det.

Problemen ligger i att de brottas med ett ogästvänligt samhälle, där de blir satta på undantag, inte inkluderade i den sociala sfären. De förstår inte innehållet i diskussioner som snabbt flyger över deras huvuden. De kan inte kommentera eller visa spår på sin humor eller ge kvicka reflektioner.

På föräldramöten förstår de inte andra föräldrars kommentarer eller frågor, och personlig kontakt blir det inte med någon.
De förstår inte brev som kommer hem till dem, de vet aldrig vart det skall vända sig för att få vägledning i vår djungel av administration och pappershantering.

Deras barn vänder sig emot sina föräldrarnas ramar och uppfostran och slutar att lita på dem. Barnen försöker anpassa sig efter de regler och outtalade förväntningar som finns på dem från svenskar, men föräldrarna får aldrig full inblick i hela den nya värld som öppnats för barnen.

De förminskas och förtunnas som människor och deras sociala nätvärk är så sprött och tunnt att den medmänskliga näringen sinar. De förloras tron på sig själva och blir mer och mer inriktade på att behålla sin självkänsla, sin identitet.
Hur känns det då om kravet på språkinlärning blir avgörande för om de får stanna utanför kriget eller inte? Förmodligen ökar det stressen och oförmågan till inlärning blir ännu sämre.
Och deras stämmor att förklara allt detta är så svaga.