Jag blev fascinerad av en dokumentär på SVT nyligen. Den handlade om en döv-stum man som levde tillsammans med en liten kvinna som kunde se och höra. Ett av deras samtal gick så här:
"Jag borde promenera ensam ibland. Om jag inte tränar det, så förlorar jag den förmågan."
-Du måste alltid vara försiktig fast du tycker att du kan vägen jättebra.
"Okey. Fast jag oroar mig inte. Hur som helst skall vi alltid vara tillsammans."
-Det bästa vore om vi kunde få dö tillsammans samtidigt.
"Ja, vi skall bedja tillsammans och när vi känner dödsögonblicket nalkas så forsätter vi att bedja, fast vi är döda. Och vi skall inte behöva plågas."
Det fick mig att tänka på att alla människor vill samma sak angående döden.
Ingen vill behöva plågas. Det är så viktigt för oss att undvika plågor, andras och vår egen.
Vi vill inte heller se att våra husdjur plågas när de skall dö.
Och ändå plågar vi varandra och låter andra plågas utan att ingripa. Jag tänker på alla som idag plågas av sjukvården, som ändå är den funktion vi har för att minska plågor för människor. Sjukvården bidrar i allra högsta grad till att människor plågas i Sverige idag. För många är sjukvårdens attityd och ovilja att hjälpa, den enskilt mest plågsamma kontakt de har i livet.
Det är som om sjukvårdens uppgift blivit att förmedla;
"här klagar man inte, och plågas du då är det ditt eget fel och ingenting jag kan göra något åt. Förmodligen inbillar du dig bara och vill få uppmärksamhet av någon anledning."
Om du inte har cancer förstås eller något annat traumatiskt som vi kan se på en bild av något slag. Något som råkar vara en match till den undersökning eller det provsvar som man valt att gissa sig till. Men för den som inte uppfyller gissningsleken, då återstår bara plågorna utan lindring i ensamhet, och de kan pågå i decennier.
Sjukvården har kompetens inom några områden, men det är lika många områden där man totalt famlar i mörker och gissar sig fram. Ofta gissas det fel och det får förödande konsekvenser för den sjuke som plågas oavsett. Att i tid bromsa eller förhindra en sjukdomsutveckling som är högst påtaglig för den drabbade är inte det viktiga idag.
Det allra viktigaste är att inte sätta dit en kollega som klantat sig genom att inte ta sig an fallet. Det viktigaste är att inte uttala sig om vad som har gjorts fel tidigare, för att på så sätt sätta någon kollega i dåligt ljus. Sjukvården i dagens Sverige är i första hand till för att läkare skall ha en trevlig lekplats att vara på så att de kan ta ut sin överdimensionerade lön, öka sin självkänsla och klättra kraftfullt och demonstrativt på den hierarkiska stegen.
Jag vet, och ni kan inte ana, hur man plågar människor idag inom vården.
Jag vet också att man plågar varandra inom familjerna, i skolor och på arbetsplaster.
De flesta blundar för detta och vill inte se, inte inse. Det borde var synd och skam, men idag har vi slutat skämmas för detta. Det har blivit ok att inte bry sig om en annan människas plågor.
Är det en sån värld vi vill leva i?
